Tidig julafton för giallo-fans – Argentokavalkad på VOD!

Giallo betyder gul på italienska, vilket var omslagsfärgen på en mångårigt populär serie pocketdeckare i italien—och för italienska filmtittare är det synonymt med “thriller” , det vill säga allt från t.ex. Gasljus till När lammen tystnar. Utanför landets gränser är kriterierna snävare. Där står begreppet för en underkategori av braskande iscensatta mysterier med ett tungt fokus på slippriga mordscener. Filmerna utspelar sig som oftast i en urban miljö befolkad av fotomodeller och jet set-typer som går gruvliga öden till mötes i modernt inredda lyxlägenheter. Giallon är också en markant auteurdriven genre där varje regissör trots tid- och budget-mässiga begränsningar lyckades sätta sin högst personliga prägel på verken. En Mario Bava-film känns exempelvis alltid igen på hans måleriska kompositioner och grälla färger, medan Dario Argentos signaturgrepp kan sägas vara en desorienterade kamerateknik, skarp ljussättning och extremt musikbruk.

Nu, i samband med fyrtioårsjubileet av det bloddränkta mästerverket Suspiria släpps en svit av just Dario Argentos filmer till en streamingtjänst nära dig. Inte ett självklart glädjebud för sparsmakade giallo-konsumenter, då Argento i likhet med John Carpenter och Tobe Hooper hör till den kategori av kultregissörer vars verkshöjd har dalat med skoningslös konsekvens sedan nittiotalet. Hans två senaste insatser i registolen, Giallo (2009) och Dracula 3D (2014) kan få den mest ihärdiga apologet att hastigt byta samtalsämne, och när maestron för tre år sedan bad sina fans att hysta in pengar till Indiegogo-projektet The Sandman kändes bidragen obekvämt nära ett medberoende. Fast i det här fallet kan vänner av rakkniven finna ro, för det som nu kommer till VOD är ett pärlband av regissörens mest uppskattade verk:

The Bird with the Crystal Plumage (1970)

På hiatus i Rom bevittnar den amerikanske författaren Sam Dalmas under en kvällspromenad ett mordförsök på ett stängt konstgalleri. Han lyckas skrämma iväg angriparen och offret överlever, men något i hans minne av brottsscenen känns fel. I sina försök att nå sinnesfrid kring vad han såg ådrar han sig dödlig uppmärksamhet. En stark regidebut som lanserade ett återkommande tema i Argentos filmer: den personliga uppfattningens bedräglighet. “Kristallfågeln” är löst baserad på pulpförfattaren Fredric Browns roman Det tysta skriet och bjuder på en av regissörens mest stringenta intriger som vilseleder tittaren ända fram till det överraskande slutet. Lägg därtill smärtsamt snygga bildkompositioner och en utsökt läskig jazzmatta av arbetsnarkomanen Ennio Morricone och det framgår tydligt varför filmen av många anses ha sjösatt giallo-genren internationellt.

Deep Red (1975)

Musikern Marcus Daly (David Hemmings) är på väg hem från en spelning när han ser sin granne – ett psykiskt medium – bli brutalt mördad. Under polisförhöret på brottsplatsen får han den bestämda uppfattningen att någonting i offrets lägenhet saknas. Besatt av det gnagande intrycket tar han motvilligt hjälp av en framfusig journalist i sin jakt på sanningen kring mördarens identitet. Här introducerar Argento de övernaturliga element som blommade ut ett par år senare i Suspiria och smyckar handlingen med genuspolitiska övertoner i relationen mellan Daria Nicolodis självsäkra reporter och Hemmings veke lille jazzpianist.

Filmen bedriver också en uppenbar dialog med Michelangelo Antonionis Blow-Up (1967), både vad avser huvudrollsinnehavaren och tematiken kring perception och subjektiv sanning. Inte minst gör rockbandet Goblin komponistdebut med hetsiga rytmer som understryker mördarens deliriska tillstånd.

Deep Red är en erkänt sinnrik giallo där Argento bibehåller genrens konventioner – spektakulära mord, strykande kameraåkningar, stilfull art direction och en handskbeklädd mördare i trenchcoat – fast löper amok och förvränger dom med illmarig glädje. Resultatet är en vindlande olustfärd med en lika lekfull komplexitet som ett Zappa-album.

Tenebre (1982)

Skräckförfattaren Peter Neal är på PR-turné i Rom då han blir kontaktad av en seriemördare som påstår sig vara inspirerad av hans senaste roman. Efter att flera personer med anknytning till författaren hamnar på bårhuset känner sig Neal manad att själv nysta i mordhärvan. Efter ett par utflykter inom det övernaturliga återvände Argento till den regelrätta giallon och passade på att ha lite roligt med sin status som påstådd fördärvare av intryckliga sinnen. Filmens inspiration var en serie dödshot Argento emottog från ett fan som beskyllde honom för sin psykiska opasslighet.

Tenebre är ett grandiost metaverk (en besläktad film är Brian de Palmas parodiskt självhänvisande Raising Cain som i tydlig homage till Argento “lånade” en av den här filmens mest minnesvärda scener) som tyvärr vistas i skuggan av kritikerfavoriten Deep Red. Tenebre präglas av favoritteman hos regissören såsom sexuell identitet, dualism samt voyeurism och i slående kontrast till sin titel är Tenebre (mörker) anmärkningsvärt ljus, med bländande vita miljöer vilka utgör en effektfull fond till en av regissörens mest bloddrypande intriger. Hundrädda tittare utlovas också vatten på sin kvarn via en ångestladdat utdragen jaktscen med en nästan övernaturligt enveten Dobermann.

Phenomena (1985)

Den amerikanska flickan Jennifer Corvino (Jennifer Connelly) anländer till en anrik internatskola i de schweiziska alperna där hon en natt bevittnar ett mord på en av sina skolkamrater. Efter en panikslagen flykt blir hon upphittad i skogen av invalide entomologen John McGregor (Donald Pleasance) och hans stöd-schimpans. Tillsammans försöker dom med insekternas hjälp utreda var mördaren befinner sig. Det här är Argento när han är som mest yrande, tillika filmen som gav chalet-hus ett dåligt rykte. Med en fot i Suspiria och den andra i Fredagen den 13:e är Phenomena en sanslös irrande saga om fysisk och andlig deformitet, telepatiskt styrda djur, vansinnesdrivande alpvindar och mörka familjehemligheter inlåsta i källare. Gore-vänner får även jackpot i filmens fullständigt vilda final, komplett med simtur i en kadaverbassäng och en synnerligen magstark självamputeringsscen.

Opera (1987)

När en operadiva bryter benet under repetitionerna av Verdis Macbeth, landar huvudrollen i knät på osjälvsäkra inhopparen Betty (Cristina Marsillach). På premiärkvällen uppmärksammas hon av en ondskefull gestalt som börjar decimera operahusets personal och tvingar Betty med hjälp av en infernalisk devis – synålar fasttejpade under ögonlocket – att betrakta varenda sekund av illdåden. Opera, en våldsam aria som lånar friskt av både Macbeth, Fantomen på Operan och en grabbnäve Hitchcockfilmer, kretsar kring skuld, bekräftelse, seendets fasa och den hårfina gränsen mellan njutning och smärta.

Argentos otyglade kamera skildrar flera rollfigurers perspektiv, t.o.m. kråkors, och håller tittaren konstant i spänd förväntan. Dario Nicolodi, hans mångåriga manusmedarbetare och personliga scream queen gör här en ökänd sorti från Argentos filmvärld, där en pistol och ett dörröga spelar prominenta roller.