Årets gladaste tv-upptäckter (2017)

Även om jag ser och emellanåt njuter av nya serier så blickar jag oftast bakåt. Det finns så mycket ljuvlig årgångs-tv att ta del av. Således lämnar jag betygsättningen av nya produktioner åt mer initierade förmågor. Den här listan lyfter i stället fram mina fem gladaste (åter)upptäckter under året som gått:

The Comic Strip Presents…

Det fanns en tid då ordet alternativ var positivt betingat, inte minst i samband med komedi. The Comic Strip är bortom Storbritannien kanske mest kända för sin anarkistiska komedishow Hemma värst/The Young Ones. Britterna har en lång tradition av absurdisthumor, men då farsan regelbundet reciterade Monty Pythons papegojsketch vid middagsbordet fick man ha Rick, Neal, Vyvyan, Mike och deras sunkiga studentlya för sig själv. Först i år rev jag av plasten på gängets senaste samlingsbox, The Best of the Comic Strip Presents…, och gav deras tv-filmer en återblick. Kärntruppen bestod av en skara lysande begåvningar, bl a Jennifer Saunders, Dawn French, Rik Mayall och Alexei Sayle, och såhär i efterhand kan konstateras att det inte går att överskatta hur stort inflytande komedigänget har haft på i princip all brittisk humor de senaste trettiofem åren.

Missa inte Five go Mad in Dorset, en svidande uppgörelse med sexism och klassamhälle förklädd som ett Enid Blyton-mys; Bad News Tour, smärtsam mockumentary om ett uselt hårdrocksband (som möjligen inspirerade This Is Spinal Tap); eller The Strike, där Hollywood ska skildra den brittiska gruvarbetarstrejken och Tony Richardson briljerar som Al Pacino i rollen som fackföreningsledaren Arthur Scargill.

Går att köpa på DVD.

Agatha Christie-specialer

Mysteriedrottningen Agatha Christie är à la mode igen, med storsatsningar både på vita duken och i tv-rutan. Sedan tantens 125-årsdag har BBC bjudit på en mustig Christie-dramatisering varje jul, samtliga med ett smörgåsbord av brittisk skådisgrädda. Först ut var en nyinspelning av And Then There Were None (2015), Christies kanske främsta verk. En svartsynt, besk berättelse som oftast späs ut med lite romans och ett lyckligt slut för att inte deppa ner publiken totalt. Men sånt mjäk sysslar inte BBC med. Här är det själamörker, hyckleri och ren ondska för hela slanten. Alla i rollistan gör en toppeninsats, men man måste lyfta på hatten till Charles Dance som har gjort lömskheten till en konstform.

Förra året kom The Witness for the Prosecution, ett stycke ren perfektion. En i grunden simpel premiss om moraliskt fördärv som man har lyckats bre ut till en mångbottnad och oerhört atmosfärisk tragedi med förankring i första världskrigets hubris. Toby Jones är perfekt rollbesatt som en trånsjuk advokat på dekis som söker andlig förlösning genom att rädda en oskyldigt anklagad man från snaran.

Går att köpa på DVD.

Sapphire And Steel

TV-serien Sapphire And Steel (1979-1982), ITV:s kortlivade Doctor Who-rival, är för en liten grupp sci fi-fans som en hemlig skatt. Något man avtäcker bakom lyckta dörrar och stirrar tvångsmässigt på. I år gav jag äntligen mig själv Sapphire and Steel: Special Edition i julklapp och kan därmed radera mina nernötta AVI-filer. I huvudrollerna ses Joanna Lumley som den skarpa och karismatiska Sapphire och David McCallum som den kylige och obevekliga Steel, två utomjordiska detektiver som på order från en kosmisk högre ort utreder och rättar till platser och ögonblick där tiden självt – en i serien mystisk och illvillig kraft – har brutit igenom till det materiella planet och orsakar kaos och förödelse.

Mer än så får man egentligen aldrig reda på. Sapphire and Steel tävlar nämligen med Patrick McGoohans The Prisoner om titeln Världens Mest Ogenomträngliga Serie. Men låt inte det avskräcka er, gåtfullheten är en av seriens främsta styrkor. Skaparen PJ Hammond, bekant för Torchwood-fans, och hans manusförfattare flörtar med spökhistorier och sätter en långsamt uppbyggande, atmosfärrik ton där man kontrasterar extrem olust med det trygga och bekanta. Hårda budgetkrav begränsade seriens belägenheter till trånga, klaustrofobiska platser som stugor, övergivna tågstationer och igenbommade butiker. Eftersom dyra specialeffekter gick bort så fick fasor antydas snarare än visas upp. Dessa faktorer – i kombination med att väldigt lite i fråga om orsak och samband klargörs – bidrar till en skildring av ondska som blir så abstrakt och ofattbar att den antar Lovecraftianska dimensioner.

Sapphire and Steel saknar helt enkelt sin like, den är kuslig, fascinerande och helt beroendeframkallande.

Går att köpa på DVD.

Slas-filmatiseringar

Det har väl inte gått någon hugad tv-tittare förbi att det finns mycket mumma att konsumera på SVT:s Öppet arkiv. Däribland Vem älskar Yngve Frej (1973) och På palmblad och rosor (1976), de två första delarna i Stig Claessons trilogi kring avfolkningsbygden och dess överflödiga existenser i ett alltmer moderniserat Sverige. Framförallt Yngve Frej bär jag fortfarande med mig, en vemodig betraktelse kring en generation som upptäcker att det levnadssätt de förvaltat åt sina barn inte längre är giltigt. Janne Carlsson är stillsamt empatisk i rollen som representant för en ny tid som snubblar över en grupp villrådiga åldringar, ledda av maestron Allan Edwall, fyllda av arbetslust men berövade på syfte.

Går att se på SVT Play.

A Muppet Family Christmas

Jag har alltid älskat Mupparna, framförallt tack vare deras totala avsaknad av sarkasm, cynism och slag under bältet. I Jim Hensons värld finner man bara varm, ömsint humor och därför dammsuger jag regelbundet internet på jakt efter avsnitt eller special-shower som jag möjligen har missat. Och i år blev det jackpot, A Muppet Family Christmas (1987) är en högtidsstund för muppfantaster. Behagsjuke Fozzie tar med sig hela teatertruppen hem till mamma över jul. Modern visar sig dock ha planerat strandliv över långhelgen och har redan hyrt ut sitt hus åt uppfinnaren Doc och hans hund Sprocket som vill komma bort från verkstaden över Fraggelberget. Det blir trångt värre med andra ord. Som lök på laxen kommer även Sesame Street-gänget och knör sig in lagom till dopparedagen. Ja, ni läste rätt. Samtliga Henson-figurer i samma barre. Det är som om Han Solo, Indiana Jones och Marty McFly slog sina påsar ihop. Att se Electric Mayhem-trummisen Animal glo beundrande på kakmonstrets bordsskick slår vilket hjältemöte en Avengers-film än kan tänkas bjuda på.

Går att se på Youtube.