Isande skärseld i Paul Andersons Event Horizon
Det transdimensionella prototypskeppet Event Horizon försvinner spårlöst på sin jungfrufärd, men dyker upp igen sju år senare i omloppsbana runt Neptunus. Skeppets designer, Dr. William Weir (Sam Neill) skickas iväg med ett räddningsteam lett av kapten Miller (Laurence Fishburne) för att undersöka. Vid ankomst upptäcker dom ett spökskepp utan besättning. Trots det är fartyget fullt av livstecken, men inte mänskliga…
Helvetisk science fiction är en underrepresenterad genre. Bland fåtalet exempel ses Disneys letargiska rymdäventyr Det svarta hålet (1979) där ridån gick ner över ett bokstavligt inferno. John Carpenter, kungen av high concept, kopplade ihop Satan med kvantfysik i sin ödesmättade Mörkrets furste (1987) och VHS-kultisen Dark Side of the Moon (1990) skildrade Hin håle som kapare av en rymdfärja. 1997 kom Event Horizon i regi av Paul Thoma… nej WS Anderson, mångårig kidnappare av Capcoms Resident Evil-varumärke.
Filmen kan ses som en skräckparafras på Andrei Tarkovskijs Solaris, där en främmande intelligens frammanar – i detta fall jävligt läbbiga – hallucinationer plockade ur besättningens undermedvetna. Sam Neill, patenthållare av det sardoniska leendet sedan Ivanhoe och rutinerad gestaltare av det kusliga, är bekväm i rollen som den ångerfyllde Dr Weir. Han vet hur man säljer in en jump scare och njuter märkbart av sin obligatoriska föreläsningsscen där besättningen får höra i lekmannatermer hur man kröker tidsrymden (man kör en penna genom ett vikt papper, häpp!).
Det brokiga manskapet är också välcastat, främst Joely Richardsons stela försteofficer; Sean Pertwees missnöjesältande pilot och inte minst Larry Fishburne, som ger välbehövd gravitet åt den skräpiga intrigen med sin ordkarge kapten. Huvudrollen har dock skeppet i sig, en tekno-gotisk mardrömsstruktur – komplett med klaustrofobiskt smala roterande korridorer och spetsiga skrovnitar – som ger filmen sin nedtryckande, nästan kvävande atmosfär. Den krypande stämningen förbyts vartefter i slakthus-eufori när Anderson lassar på generöst med gore-scenerna, framförallt i den sista akten då allt går åt helvete(!).